Största möjliga tysssnad!
Ja, det kan man lugnt säga. När klockan var nio och telefonen på jobbet inte ringt en enda gång, började man nästan bli lite orolig. Gick in till grannen (kollegan i rummet vid sidan om mitt)och kollade om hon fått några samtal. Men nej, den var tyst, som i graven. Men klockan är väl inte så mycket, menade hon. När jag sa vad klockan var, reagerade även hon. Konstigt. Hann inte mer än säga det, så ringde min mobil. Då fick vi svaret. Kristianstads Kommuns växel fungerade ej. Visste väl att det var något. Men lugnt och skönt har det varit.
Som jag skrivit innan (tror jag) är Martin i Sälen och åker skidor. Första dagen idag och vad händer!!! Jo, åker sönder skidorna. Så typiskt!! Men i det läget var han driftig, kan när det bara är intressant, så det hade fixat sig.
Som ni kan förstå är det väldigt tyst här hemma. Skönt, men så otroligt tomt. Det händer ju inte så ofta att vi är ifrån varandra, men man får börja vänja sig. De börjar ju bli stora, kidsen.
Ikväll är det 2:dra avsnittet av Anne på Grönkulla. De böckerna har man läst flera gånger, med tårarna rullande ner för kinderna, och visst, i måndags när man satt där, kunde man inte hålla tårarna tillbaka. Usch, den är så sorglig, men ett måste att se.
Nu sitter syrran med familj på planet, på väg hem. Så det kan räkna med besök imorron efter det man slutat jobbet. kaffet klart vid 16-tiden, syrran.
Året börjar närma sig sitt slut, inte klokt. Tiden springer iväg alldeles för fort. Gäller att ta vara på varje sekund, vi vet aldrig hur många vi har.
Var rädda om er.
:-) Kram Eva
Som jag skrivit innan (tror jag) är Martin i Sälen och åker skidor. Första dagen idag och vad händer!!! Jo, åker sönder skidorna. Så typiskt!! Men i det läget var han driftig, kan när det bara är intressant, så det hade fixat sig.
Som ni kan förstå är det väldigt tyst här hemma. Skönt, men så otroligt tomt. Det händer ju inte så ofta att vi är ifrån varandra, men man får börja vänja sig. De börjar ju bli stora, kidsen.
Ikväll är det 2:dra avsnittet av Anne på Grönkulla. De böckerna har man läst flera gånger, med tårarna rullande ner för kinderna, och visst, i måndags när man satt där, kunde man inte hålla tårarna tillbaka. Usch, den är så sorglig, men ett måste att se.
Nu sitter syrran med familj på planet, på väg hem. Så det kan räkna med besök imorron efter det man slutat jobbet. kaffet klart vid 16-tiden, syrran.
Året börjar närma sig sitt slut, inte klokt. Tiden springer iväg alldeles för fort. Gäller att ta vara på varje sekund, vi vet aldrig hur många vi har.
Var rädda om er.
:-) Kram Eva
Kommentarer
Trackback
